31 december 2008

Thörnblad och flopptekniken

Så börjar Linus Thörnblads färd mot VM i Berlin i augusti. Rubrikerna, förväntningarna och resultaten kommer förmodligen att vara positiva ända fram till den dag höjdhoppskvalet äger rum. Då blir det väl som vanligt? 3 rivningar på fel höjd. Undringar i press och från Linus själv – vad var det som gick fel denna gång? Varför lyckas Linus inte på de stora mästerskapen? OK för medaljer inomhus, men det är ju utomhus de stora mästarna koras.

Överraska oss Linus!

29 december 2008

Din plats på jorden

Sista helgen i maj 1999 samlades idrottens riksdag till möte i Malmö. Mer än 600 personer från hela landet och från alla idrotter träffades för att fatta kloka beslut.

Det var dels Riksidrottsförbundet, RF, dels SISU, den svenska idrottens eget studieförbund, som avhöll sin stämma i den nedlagda SAAB-fabriken, numera mera känt som Malmömässan.

Här fanns delegater av alla det slag. Till och med dåvarande idrottsministern, Ulrica Messing, var närvarande!

Här fanns Svenska Skidförbundets ordförande, som till vardags var koncernchef i ett börsnoterat bolag. Här fanns medlemmar i internationella olympiska kommittén, ja här fanns till och med före detta partiledare och den förste chefen för ”Palmegruppen".

Men det fanns faktiskt också en hel del "vanligt" folk också, sådana som bara råkade vara ombud från någon liten udda, åtminstone ur ett skånskt perspektiv, idrott. Folk som Du och jag.

Ty här skulle det finnas ombud som representerar hela den svenska idrottsrörelsen. Från stort till smått. Fast jag är förstås inte säker på att det lilla var så välrepresenterat. Det var mest det "stora". Det lät mest som så i alla fall.

Ty det bli lätt så i de här sammanhangen - stora vida svängar i debatten - ibland långt från den vardag som 99,9 % av alla föreningsledare befinner sig i.

Här måste vi alla fundera lite över vad som måste göras för att även de små problemen, vardagen, ska komma upp på de stora dagordningarna.

Jag tillhör de som tycker att man inte alltid kan skylla på de så kallade pamparna för att så inte blir fallet.

Gräsrötterna överlåter ibland alldeles för lätt till sina SDF-, DF eller SF-representanter att företräda sig. Av slentrian går man med på olika årsmöten att låta sig representeras av den sittande styrelsen. Man skulle kanske någon gång "be" att få en plats vid de "stora" tillfällena.

Men då måste man ju engagera sig!

Man måste, parallellt med det dagliga slitet, försök engagera sig i de stora frågorna, typ "Vad händer med idrottens finanisiering, hur går det med våra anläggningar, kan man förändra LOK-stödets utformning", osv.

För om inte man som liten för fram sina åsikter, hur ska de stora då kunna fatta rätt beslut? Om vi inte engagerar oss - med vilken rätt klagar vi då?

Den lilla föreningen är en oerhört viktig pusselbit i det svenska idrottspusslet. För att ett pussel ska bli helt måste alla bitar komma på rätt plats.

Om inte den lilla föreningen markerar sin plats i pusslet kan inte bilden bli färdig. Därför är den lilla föreningen den viktigaste biten i hela pusslet! Den sista, den som gör pusslet färdigt. Alla föreningar, små som stora, måste inse hur viktiga man är för helheten i den svenska idrottsrörelsen.

Under många år har föreningar funnits till. Under åren har man bidragit till att skapa sysselsättning för tusentals människor. Fortsätt med det!

Föreningens plats i den skånska, och svenska, idrottsvärlden är självklar. Gör den bara ännu tydligare. Kunskapen i föreningen är en ovärderlig tillgång - för Er, för skånsk idrott och för hela den svenska idrottsrörelsen.

(texten skrevs ursprungligen till Hardeberga BK:s 50-års jubileum)

Brevet till mamma

När Emil, 9 år, i skolan skulle skriva ett brev till mamma på Mors Dag, valde han att skriva om det som engagerar honom mest i livet just nu - fotboll.

Brev rymmer många dimensioner. Vad tänker Emil på när han skriver dessa rader?

Är det hans egen glädje över att spela fotboll?
Är det den sociala tillhörigheten som mamma är så glad över?
Är det kraven från pappa att göra mål - och få choklad?
Är det ........?

Vem vet vad som ryms i en liten individ som älskar mamma, pappa och fotboll? Eller är det i en annan ordning ...??

28 december 2008

Utan kontrakt

Om en spelare eller tränare skriver ett avtal som sedan inte förnyas, kan man då säga att vederbörande kastas ut/sparkas? Båda parter har ju i avtalet kommit överens om villkoren, tiden och ekonomin i första hand.

Frågan är återigen aktuell genom att Anders Andersson inte får nytt kontrakt med malmö FF. I Sydsvenskan framställs det åter som om Malmö FF är skurken som sparkar ut en trotjänare. Det är en sak om man tycker att Anders skulle vara kvar på grund av att hans sportsliga kvaliteter rättfärdigar det. Jag har i detta sammanhang inga kommentarer.

Däremot tycker jag att Malmö inte gör något fel som motiverar “skurkstämpeln” när man inte förnyar kontraktet. Att man däremot kunde skött det bättre i kommunikationen med Anders står väl utom allt tvivel.

Jag vill dock ge Anders Andersson kredit för att han, vad jag har sett, inte kastat skit på klubben. Att han är besviken är både förståeligt och naturligt.

Se även Skånskan, YA

Ledarbrist - en myt

Vilka underlag har idrotten och bidragsgivarna när man säjer att det finns ledarproblem inom idrotten? Är det en smart och medveten argumentering som idrotten ägnar sig åt för att skaffa ännu mera pengar till rörelsen? En argumentation som politiker sväljer med hull och hår eftersom politikerrekryteringen i de politiska ungdomspartierna brottas med stora problem.

Jag har letat på RF:s hemsida för att hitta någon statistik över hur många ledare det finns i svensk idrott. Till sist hittade jag lite information i ärendet.
RF refererar till SCB:s (Statistiska Central Byrån) undersökning om Föreningslivet i Sverige (2003). Tyvärr har jag inte hunnit titta igenom undersökningen själv (endast första delen verkar vara publicerad på SCB:s hemsida, se länk) så mina tankar utgår ifrån vad som är publicerat på RF:s hemsida.

Enligt undersökningen fanns det 640 000 idrottsledare i Sverige 2003. Om vi utgår ifrån att det finns 3 500 000 aktiva inom idrotten. Underlaget för uppskattningen är hämtad från Kvinnor och män inom idrotten 2005 (FoU-rapport 2006:5 RF) där det 10 största SF:ens siffror över aktiva är publicerade. Med dessa siffror som underlag får vi fram att det går 5,5 aktiva per ledare i svensk idrott! Det låter inte som ledarbrist precis.

En annan sak som ofta diskuteras är det vikande ideella engagemanget. I Föreningsstudien, enligt RF, anger 63 % av föreningarna att detta är ett hot mot deras verksamhet. Tyvärr (?) finns det andra undersökningar som visar på att man inte behöver vara orolig. Sköndalsinstitutet gjorde på Regeringens uppdrag en studie 2005 som visar att ”det finns en anmärkningsvärd stabilitet över tid.” Uttalandet gäller nedlagt ideellt arbete. Studien visar också att det ideella engagemanget också ökar.

RF avslutar sin information, gällande Det ideella ledarskapet, med att konstatera ”Det finns också skäl att ha gott hopp om framtiden”. (Notera att sidan den aktuella sidan är uppdaterad 2007-10-10.)

Så hur är det då ställt med ledarförsörjningen inom svensk idrott?
Ledare tycks vi ha. Alltså lyckas vi inte speciellt bra att ta hand om dessa. Jag tror det är synsättet det handlar om. Det handlar inte om ledarförsörjning (om vi nu ska leka med ord) utan om ledarvård. Se till att praktisera ett ledarskap som tar tillvara de krafter som redan finns inom idrotten. Då underlättas arbetet med att förbättra svensk idrott på ett dramatiskt sätt.

12 december 2008

Bakåtsträvande reliker!

Nu har Bosse Peterson och Ralf Edström inte fått synas/höras i radion och TV på ett tag. Då gäller det att skapa rubriker i sensationpressens högsäte, Aftonbladet.

Bosse Pettersson, som en gång var en modern tränare är i dag en mossig föredetting som fastnat i sin egen förträfflighet och Ralf Edström, expertkommentatorernas väste gnällspik, sågar nu med all deras kunskap Djurgårdens val av Andree Jeglertz som tränare för herrlaget.

Utgångspunkten är Jeglertz brist på erfarenhet av herrfotboll på denna nivå. Att han fört fram Umeå till ett av världens bästa damlag är inte värt någonting.
"Den fysiska biten skiljer sig rejält, miljön och mentaliteten är annorlunda", lyfter bland annat Bosse Petersson fram som ett stort potentiellt problem. Det är klart att det finns skillnader! Sen hur skillnaderna påverkar Jeglertz möjligheter att lyckas i Djurgårdden återstår att se. Men med tanke på de senaste årens "herrtränare" är det inte givit i vilken riktning skillnaderna tar Djurgården. Det kanske är så att de erfarenheter Jeglertz besitter är just de DIF behöver. Förutom sin tränarerfarenhet har han ju erfarenhet som spelare.

Om avsaknaden av tränarerfarenheter av elitverksamhet skulle vara ett hinder vid tränarrekrytering skulle Magnus Haglund, Magnus Pehrsson, Rikard Norling, Mikael Stahre, m fl. aldrig kunnt bli tränare på elitnivå.

Jag tror att Bosse Peterssons utfall främst beror på att han inte blev tillfrågad om uppdraget. Och för mig visar det att det finns komptense kvar i Djurgårdsledningen. Att välja Bosse P hade varit en katastrof.

8 december 2008

Varför kvalitet?

Vad kan vara drivkraften för idrotten att arbeta med kvalitetsfrågor? Vad tjänar vi på kort sikt och vad är vårt långsiktiga mål?

Ja, frågorna är många när det gäller verksamhets-/kvalitetsutveckling. Om vi ska försöka beta av frågorna i den ordning det ställs ovan så kanske bilden klarnar något.

En doktorsavhandling på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan, i Stockholm, slår (under 1990-talet) fast att kvalitetsbrister årligen kostar det svenska näringslivet 1 000 miljarder kronor. Kostnader som genom förebyggande arbete väsentligen skulle kunna minskas.

En del av de kvalitetsbristkostnaderna finns självklart inom idrottsvärlden. För det vi inom idrotten sysslar med är en ren tjänsteverksamhet. Vi erbjuder medlemmar, publik, samhälle, media, m fl, tjänster som de med glädje konsumerar. Vi vet vilken genomslagskraft idrotten har i samhället.
De flesta av våra föreningar brottas dagligen med att få ekonomin i balans. Tänk om vi kunde minska det arbetet!

Genom ett systematiskt kvalitetsarbete kan detta göras. En genomgång av våra olika förenings- och distriktsrutiner skulle snabbt ge synliga effekter i resultat- och balansräkningar.

I tjänsteproducerande företag uppgår kvalitetsbristkostnaderna till 15 - 35 % av omsättningen. Även om vi inte helt kan eliminera kvalitetsbrister inser alla att det finns pengar/resurser att spara.
Kortsiktigt är de ekonomiska fördelarna stora.

Långsiktigt innebär ett kvalitetsarbete bland annat en total genomgång av verksamheten. Vilket i sin tur leder till dels ett ökat engagemang bland alla inblandade, från "hög till låg", dels en klar och tydlig arbetsfördelning i organisationen. Organisationens beredskap för tillfälliga kriser är betydligt förbättrad och gör att man bättre kan förutse och förebygga svängningarna på det sportsliga planet.

Har man inom idrotten förståelse för att det inte bara är på arenan som framgångar grundläggs?

Ja, till viss del tror jag att man känner till det. Här är stora skillnader mellan förbunden/elitföreningarna på ena sidan och distrikten/bredden på andra sidan.

Distriktsförbunden, som slipper den sportsliga pressen i sin verksamhet, borde ha lättare att inse vikten av kvalitetsarbetet. Deras verksamhet är mera inriktad på administrativt arbete, vilket är vad de flesta förknippar med kvalitetsarbete.

Förbunden på nationell nivå borde definitivt inse fördelarna. Dessa borde se till att uppnå egen hög kvalitetsnivå för att genom den föregå med gott exempel ”nedåt” i rörelsen.

Elitföreningarnas press att prestera resultat på planen gör att man ofta måste fatta snabba beslut. Ska snabba beslut bli korrekta krävs det att föreningens beredskap att skapa rätt underlag för besluten är väl definierad. Risken är nämligen att snabba beslut inte alltid blir de bästa.

Breddföreningarna känner förmodligen inte att de har resurser att bedriva något organiserat kvalitetsarbete. Men egentligen har de redan grunderna. Den sportsliga delen är ju egentligen ett gigantiskt kvalitetsarbete. Se bara till att använda samma synsätt på hela föreningen som man använder för att springa lite fortare, kasta eller skjuta bättre. Analysera, träna, mäta och utvärdera.

För föreningarna tror jag att ett kvalitetsarbete kan ge enorma vinster väldigt snabbt. Ett arbete som är tillämpligt på hela verksamheten.

Orkar man med att satsa på djupet och inte bara på planen/banan?

Här handlar det självklart om prioriteringar. Svårigheten att med knappa resurser både satsa på det sportsliga och kvalitetshöjande aktiviteter kan tyckas tungt. Men med en ambition att lyckas i Europa, i Sverige eller lokalt kan det vara en förutsättning att ha en kvalitativt hög standard inte bara på ledare/utövare utan också på hela föreningen.

Att arbetet inte görs "mellan tolv och middag" förstår var och en. Men ju senare man startar desto större blir avståndet till dem som lyckas.
Bookmark and Share