31 januari 2009

Ordkunskap

Affischnamnet nobbar Malmö – vad betyder det?

Jelena Isinbajeva har drabbats av influensa och måste lämna återbud till inomhustävlingen i Malmö Arena den 3 februari. Och det är naturligtvis synd för henne, som är sjuk, och för arrangörerna.

Men vilken kunskap har folket som jobbar på Aftonbladet? Är lämna återbud och nobba samma sak?

Att lämna återbud på grund av sjukdom betyder att man inte kan. Att nobba betyder att kunna men inte vilja. För mig är det ganska stor skillnad. Undrar om det är någon skillnad på Aftonbladet?

30 januari 2009

Redhawk och lönerna

I Kvällsposten och Sydsvenskan avslöjas de löner som Redhawks spelare har haft. Om dessa stämmer är det inte svårt att förstå att ekonomin ser ut som den gör. Varje månad har lönekostnaderna inklusive lönebikostnader legat på cirka 2 700 000;-. Till dessa kostnade tillkommer sedan kostnader på tränare (anställda och sparkade) och ledare på ett par hundratusen. Och då pratar vi om en allsvensk klubb.

Vad som också slår en är differensieringen i löneskalan. Det är OK att alla spelare inte har lika lön beroende på erfarenhet och kompetens. Men att det skiljer 215 000;-/månad mellan högst och lägst betald känns lite fel. Framförallt när man inte ser motsvarande skillnad på isen. Dessa skillnader är säkert inte okända i truppen. Befrämjar skillnaderna de sportsliga resultaten? Jag tvivlar!

När sedan spelarna släpper ut sin frustration över att lönerna inte betalas ut är det i sig förståligt. Men flertalet av spelarna borde klara sig utan ett par månadslöner! Det drabbar ju ingen fattig!

Och anledningen är ….!!

Är Malmö Redhawks unikt?

En förening som spenderat över 100 miljoner av sin hedersordförandes pengar är unik! Med så dåligt resultat måste de vara unika i svensk idrott. För Percy Nilssons skull hoppas jag inte Redhawks går omkull. Då förlorar han inte bara sina pengar utan också optionen på en eventuell bolagisering. Och det vore tragiskt för en man vars hjärta för klubben är så stort.

Är ledningen i Redhawks sämre på att leda och driva en idrottsförening än andra elitföreningsledare?

Nog måste man undra. Jag känner personligen inte någon av de ansvariga i Redhawks så därför är mina antagande bara spekulationer. Ingen i ledningen, från ordföranden till “siste man” i kedjan, har medvetet, tror jag, velat driva föreningen till randen av en konkurs. Men okunskapen om vad som krävs för att skapa dels sportsliga resultat, dels en ekonomisk sund verksamhet verkar vara gigantisk. Ledarkulturen, från topp till botten, verkar inte sund. Det ideella hjärtat och tilltron (förhoppningen!) på spelarmaterialet  har spelat alla ett stort spratt. Dagens resultat är inte en mans verk utan speglar hur illa det varit över tiden. Över 100 miljoner!

Ishockeyn i Malmö har inte varit frisk på länge. Den tankemässiga kopieringen av NHL-kulturen har inte varit lyckosam. Att hävda att man måste ha en stängd liga för att satsa och lyckas är bara dåliga ursäkter. Även om en hel del av elitishockeyn måste jobba för sina pengar är ju inte alla på konkursens rand. Att vissa saker skulle vara lättare i bolagsform kan jag förstå, men ett dåligt ledarskap är dåligt oavsett om det sker i den ideella föreningen eller i aktiebolaget.
Vad kallar man det om man 2 dagar innan man informerar spelarna om det ekonomiska läget värvar en kanadensare, (eller 2 veckor tidigare signar en Skellefteåspelare)? Patetiskt!

Jag tycker synd om alla supportrar som lägger ner sin själ och sina pengar.

Jag tycker synd om dem som hoppades att Malmö Arena skulle bli lyftet för ishockeyn i regionen.

Jag tycker synd om de spelare som trots sin bristande förmåga och höga löner blivit illa behandlade.

Jag tycker synd om Percy Nilsson.

Jag tycker synd om alla de hockeyungdomar som spelar i Malmö Redhawks och vars dröm var att få representera klubben i stora sammanhang.

Jag tycker synd om alla de föräldrar och ledare som slitit häcken av sig för sina barns akull och (kanske) får uppleva en mängd krossade drömmar.

Jag tycker synd om den svenska idrotten som inte förtjänar att belackarna kan säga “vad var det vi sa?”.

Men om det krävs att Redhawks går i konkurs, för att de som under årens lopp försatt klubben i denna situation ska försvinna, så är det värt det. För dom tycker jag inte synd om!

29 januari 2009

Rent spel i Småland

På många håll försöker idrotten att skapa god stämning på och runt tävlings- och träningsarenan. Beroende på resurser och inställning lyckas man mer eller mindre bra. Oftast beror utfallet på vilken uthållighet aktörerna har. Att ändra beteende tar som vi vet lång tid.

Nu ska Smålandsidrotten ta ett lite större grepp genom att samordna sex stora lagidrotter, bandy, basket, fotboll, handboll, innebandy och ishockey, i ett projekt kallat "Vi älskar idrott och är stolta över vår sport". Och det är väl bra. Lagidrotterna är oftast de som hamnar i skottgluggen när det gäller olämpligt uppträdande. På grund av idrotternas storlek är det kanske naturligt.

Det finns ännu ingen projketbeskrivning tillgänglig på hemsidan där man kan se innehåll och upplägg men det kommer väl. Det är bara att önska Smålandsidrotten lycka till. Det kan behövas. Hoppas Ni orkar hålla ut tills effekten blivit bestående!

 

28 januari 2009

Vilken tur

Det är inte ofta jag är glad att jag inte bryr mig. Men idag är jag väldigt glad över att jag inte är speciellt interesserad av ishockey och framför allt Malmö Redhawks!

Att vara Malmösupporter idag är inte något jag skulle unna min värsta ovän (om jag hade någon).

Om inte årets resultat får dramatiska konsekvenser på många område vore det konstigt.

Det är tur att Disney On Ice kommer tillbaka nästa år så att det blir någon bra isshow i Malmö Arena!

Fler Zlatan i styrelserna

Dygnet runt, året om finns det personer som sliter med att få den svenska idrottsrörelsen att gå runt. I styrelserummen tänker, fixar och donar man för att organisera för, och skapa resurser till, den imponerande verksamheten.

Man gör det (oftast) utan egen ekonomisk vinning. Man gör det (ibland) för att ingen annan gör det. Man gör det för att man har ett engagemang för sin förening, sitt förbund. Och man gör det (oftast) bra. Utan dessa personer skulle vi inte ha någon idrottsrörelse.

Men på vilket sätt utför man sin insats?

I Sverige är vi oerhört noga med att alla ska var med. Att alla ska vara delaktiga. Att ingen ska sticka ut. Att skapa konsensus (oftast på förbundsnivå). Att skapa nätverk där vi hjälper och gynnar varandra. Med en fotbollsliknelse - alla är som Tobias Lindroth! Göra ett jobb som ingen märker förrän det inte görs. Den svenska modellen. Och självklart, så att ingen tror något annat, så ska detta hyllas.

Samtidigt är vi alla medvetna om, att man vinner inga matcher, eller i varje fall inte många, utan individualister, spjutspetsar, som ibland kan avgöra på egen hand. En Vranjes, en Klüft eller en Zlatan. Aktiva som trivs och är skolad i lagtänkandet, som sätter resultatet för laget först, men som också stiger fram och avgör (eller slår den avgörande passningen) när det som bäst behövs.

Samma saker gäller i styrelserummen. Vi måste skapa förutsättningar för fler Zlatan i våra styrelser! Tillsammans med Tobias Linderoth leder det långt!

(Tipsa mig gärna om någon Zlatan Du upplevt/känner. Skriv några rader om vederbörande så publicerar jag dessa goda exempel!)

Först publicerad 2008-02-29

27 januari 2009

EU-medel

Är vissa delar av landet mer på hugget än andra att söka EU-medel från ESF-rådet eller är ESF-rådet mer benägna att ge vissa delar av landet mer bidrag?

På några få några dagar har jag sett två projekt på RF:s hemsida som kanske tyder på detta.

Norrbottens Idrottsförbund pratar om “Allas Idrott” där man fått medel till en förstudie som i förlängningen ska mynna ut i ett treårigt projekt med fokus på utanförskapsfrågor inom idrottsrörelsen.

Västerbottens Idrottsförbund har - tillsammans med Upplands, Sörmlands, Gästriklands och Norrbottens Idrottsförbund - fått 14,3 miljoner kronor för att utveckla de anställda inom idrotten, “Idrotten, En arbetsplats för alla”.

Medlen kommer i från Europeiska Socialfonden.

Är det inte i de norra delarna av Sverige som EU-motståndet är störst? Vi i söder borde kanske ta efter? Inte EU-motståndet utan pengasökandet!

Köp en kamera!

Nu kan idrottslyftets pengar användas för att köpa in en ny kamera!I vilken sport tror Du att man kan läsa följande på förbundets hemsida?

“Om föreningen köper in materialet i samband med en kurs kan pengar sökas från Idrottslyftet (lägsta deltagaravgift måste då vara 200 kronor per deltagare).

Har ni redan utbildningsmaterialet kan kamera, minneskort och undervattenshus köpas separat för 3 990 kronor

När Du funderat färdigt kan Du kontrollera om Du svarat rätt här.

Rötmånad?

För ett par dagar sedan skrev jag om ishockeyns bristande kunnande i lagbyggnad. Men nu börjar det bli ännu värre.

Jag tillhör inte dom som normalt tycker att Niklas Wikegård har sunda åsikter, eller i varje fall uttrycker dom speciellt begåvat. Nu måste till och med jag hålla med honom!
Om man på förbundsnivå (=Bengt-Åke Gustavsson) håller en plats öppen för en spelare som inte presterat på så lång tid som Peter Forsberg, då är det något fel! Det är nästan så att velandet kring Henke Larsson är en stilla krusning på oändlighetens hav.

Om det är så uselt beställt med svenska hockeyspelare som är tillgängliga för den kommande turneringen borde Svenska Ishockeyförbundet fundera över hockeyns framtid i Sverige! Eller är det så illa att det är sponsorn för turneringen som ställer krav på mediautrymme, kosta vad det kosta vill.

Om man kopplar samman “Foppa-satsningen” med Jagrs återkomst i Tjeckien börjar det se ut som som en tanke. Ishockeyn börjar bli allt mer desperat. Det är ju sedan länge inte de sportsliga övervägandena som styr utbudet av landslagsturneringar, men att det så uppenbart som här är de kommersiella värdena det insåg jag inte förrän nu.

Jag hoppas fler än Wikegård inser detta!

25 januari 2009

Subtil påverkan?

Sydsvenskan tar i några artiklar upp frågan med homosexualitet inom idrotten. Bland annats skriver Anja Gatu en krönika om ämnet. I en artikel i papperstidningen den 25/1 diskutera SDS med representanter för FC Rosengård, LB07 och  LdB FC.

Artiklarna relaterar till en aktuell teaterföreställning, “Fotbollsbögen” av Mårten Svedberg. Representanterna för herrfotbollen angav bland annat att de inte reflekterat över det i någon större grad under sina många år som tränare/ledare inom fotbollen medan representanten från LdB angav att hon haft ledarkollegor som varit homosexuella.

Anja Gatu skriver bland annat om skillnaderna mellan synen på manlig och kvinnlig homosexualitet. I samhället utanför idrotten är dessa skillnader lika markanta, kvinnlig homosexualitet anses ju rumsrenare än manlig. Detta märks tydligt bland männens olika kommentarer och fantasier.

I sakfrågan som artiklarna tar upp har jag ingen avvikande uppfattning. Vad jag funderar över är den oftast omedvetna påverkan som samhället, och idrotten, utsätter idrottarna för. Jag tror inte att när de flesta ledare talar om “markering på bögavstånd” att de egentligen tänker illa om homosexuella. Jargongen, uttrycken, är ärvda av föregångarna över en längre tid. Det är inget som ursäktar uttrycken, men förklarar användandet. Vad som inte reflekteras över är just hur det drabbar de som är homosexuella, hur de känner sig. Majoriteten är inte bögar eller lesbiska och har därför svårt att känna igen sig i budskapet.

Detta gör ju ledarnas arbete än viktigare. Men det gäller att komma i håg att det inte bara gäller homosexuella utan alla andra avarter som ett gott förhållningssätt står för; solidaritet, jämlikhet, medkänsla, delaktighet och liknande värdeladdade ord.

Att kulturen tar upp idrottens olika särdrag känns rätt. Redan 2006 skrev Ida Lännerberg en artikel på Sydsvenskans kultursida i samband med fotbolls-VM där fotbollens förhållningssätt till homosexualitet belystes. Att fotbollen ofta lyftes fram är en sak, men vi får inte glömma dels alla andra idrotter, dels den allmänna samhällssynen i ämnet.

23 januari 2009

Ett ideellt dilemma

Charmen med att verka i och jobba med den ideella sektorn blir ibland överväldigande. Man lär sig aldrig.
Vad som ena dagen är den bästa av idéer kan falla platt till marken dagen efter. Utan att idén egentligen blivit sämre eller tappat i aktualitet. Det är bara så att något annat fångat intresset. Eller att något annat ställer krav på mina insatser.

De flesta som verkar inom den ideella sektorn gör det parallellt med sitt arbete. När den tid som inte är betald ska disponeras konkurrerar många intressenter om de få timmar som står till buds. Familjen, egenintressen och de/den förening/organisation som man eventuellt är engagerad i, ska ha sin beskärda del. Vem som går segrande ur den prioriteringstävlingen kan man inte alltid förutse, men det ideella arbetet får ofta stryka på foten. Det är inte alltid så lätt att lägga ner så mycket tid man skulle vilja.
Detta gör ju att man i sin ideella gärning inte alltid kan bedriva en långsiktig och strukturerad verksamhet. Det blir ofta kortsiktighet och "brandsläckarkarraktär" som präglar verksamheten. Det som vid ett givet tillfälle erkänns som viktigt och rätt, får vid ett annat stryka på foten för det som händer just då.

Allt detta känner jag till, men man blir ändå lika frustrerad varje gång man själv blir drabbad. Det var ju så bra! Tyckte jag, tyckte de jag pratade med. Och nu blir det kanske inget.
Vilka konsekvenser blir det av det då? Förmodligen inga. För vem bryr sig? Vi har ju fullt upp med att få vår tid att gå ihop. Intresseorganisationerna/föreningarna släcker sina gräsbränder och är nöjda med det. Medlemmarna kan fortsätta med att ha synpunkter på att styrelserna gör ett bra jobb eller inte sköter sina uppgifter. Att engagera sig utanför sin egen sfär tar för mycket kraft. Vi är beredda att betala priset för att inte ha inflytande. Vi överlåter till de professionella ideella att fatta våra beslut.
Vart 4:e år lägger vi en röstsedel i en valurna. Vi har gjort vår medborgerliga plikt. Åtminstone vi som röstar. Sen drar vi oss in i vårt idé för att titta ut 4 år senare. Och upptäcker att det mesta ser ut som vanligt. Under de 4 åren har vi anpassat oss till den nya tiden. Resultaten av satsningar och neddragningar är ju vardagen just då/nu och har det inte drabbat min sfär är ju allt som vanligt. Vad bra. Då kan jag ju med gott samvete krypa tillbaka in i idet.

Men allt är ju inte alltid som vanligt. Saker och ting händer. Vill jag upptäcka det i efterhand eller vill jag vara en del i förändringen? Vill jag kunna påverka, eller åtminstone försöka? För egen del vill jag alltid försöka. Det är det som det ideella engagemanget handlar om. Och det är det som gör mig så bedrövad när den ideella sektorn, föreningslivet, de som på olika sätt representerar sina medlemmar, inte orkar!

Lagbygge

Är ishockey en simpel sport? Simpel i bemärkelsen enkel och att det inte är så svårt att utföra. Är det taktiskt komplicerat eller är det bara att “gå ut och köra”.

Som normalintresserad hockeysvensk undrar man lite. Varje dag (nästan) läser eller hör man om ny förstärkningar till hockeylagen. Leksand ska värva en finsk back inför kvalserien, Malmö Redhawks ska ta över en petad Södertäljespelare eller några tjecker från Danmark och Linköping köper en målvakt för resten av säsongen. Bara för att nämna några av de senaste dagarnas artiklar.

Jag trodde att ishockey var ett lagspel och för mig innebär det att om ett lag ska bli framgångsrikt måste man träna tillsammans, lära känna varandra, få kemin att fungera. Lagbyggen grundar sig på att alla har en gemnsam spelidé som måste tränas in och växa fram.

Sportchefer som lånar spelare till höger och vänster och blir förvånade när resultaten inte förbättras (Redhawks) borde kanske inte ha den rollen. Jag kan förstå att man blir desperat om resultaten inte blir det förväntade, men någon måtta måste vara.

Resultat grundläggs över tid, så också i ishockey!

22 januari 2009

Snacka om förväntningar

Inom idrottens pseudovärld tas ibland förväntningarnas förbannelse upp.

- Svennis känner pressen att äntligen vinna något stort  som förbundskapten
- Malmö Redhaws sportchef P O Larsson känner sig pressad.
- Handbollslandslaget är pressade inför Kroatienmatchen.
- Robin Söderling lever aldrig upp till sina.
- Kristianstads Hockey kallar det anspänning.
- och så vidare.

När det inte går så bra så skyller vi tillkortakommande på att vi hade för höga förväntningar på oss.

Hur ska då denna man ha den minsta chans att leva upp till vad en hel värld förväntar sig?

barack

En hel nations “icke-vita” som plötsligt har sett att drömmar, det “omöjliga”, gick att uppnå. Folkgrupper som tidigare endast fick en stund i det positiva rampljuset om de lyckades vinna några OS-guld får nu ett identifikationsobjekt som blivit vald av en majoritet av medborgarna. Tänk (inte) på deras reaktion om Obama inte lever upp till deras förväntningar.

Tänk på alla de som inte röstade på Obama för att hans hudfärg skull. Tänk vilken skillnad det (kanske) skulle kunna göras på deras förväntningar om det går bra.

Tänk på alla de utsatta människor runt om i världen som får en person som (nästan) ser ut som dom själva och som har en helt annan utstrålning än hans företrädare. Vilka förväntningar har inte dom!?

Tänk på vilka förväntningar folket i Gaza har. Även om traditionen talar för något annat känner säker många av dom för en stund att det kanske finns hopp för dom också.

För att inte tala om de som sitter i Guantanamo och alla andra runt om i världen som direkt eller indirekt är beroende av det stora landet i väster.

Tänk på alla de inrikesproblem, sociala och ekonomiska, som plötsligt ska lösas av en ny president.

Om Barack Obama kan leva upp till en bråkdel av detta
- skulle inte Svennis ta ut “rätt” lag någon gång?
- skulle inte Redhawks kunna vinna en hemmamatch?
- skulle inte handbollslandslaget kunna låta de kroatiska tränarna få tjuvtitta?
- skulle inte Malmö FF kunna vinna Allsvenskan någon gång till?
- skulle inte Robin Söderling kunna komma längre än till 3:e omgången i sin nästa (=21:a) Grand Slamstart?
- skulle inte ….

Låt oss hålla tummarna!!!

20 januari 2009

Grattis Zlatan

Ridsportsförbundets kampanj lyckades! Rolf Göran Bengtsson kom för Zlatan i Jerringprisomröstningen. Tyvärr hade man glömt att det fanns ett antal andra tävlande också!

Zlatan däremot hade det nog lite roligare vid Serie A-galan i Milano. Årets bäste spelare framröstad av sina Serie A-kollegor och årets mål framröstat av fansen.

Undrar vem som ledde Zlatans kampanj? Lagrell?

19 januari 2009

Jerringpriset

När blir ett pris inom idrotten så viktigt att man bedriver kampanjer för att vinna det? Blir Folkets pris rättvisande när idrottsförbund annonserar och uppmanar sina medlemmar/supportrar att rösta på “sin” kandidat? Kommer detta att förändra bilden av priset?

Dessa frågor, och andra, kommer osökt upp när man läser om Ridsportsförbundets informationschef Lotta Amnestål på aftonbladet.se säger

“– Leder Roffe före Zlatan? Oj! Jag blir alldeles överväldigad, säger hon.

– Vi har en annons på vår hemsida och har haft en i vår medlemstidning Tidningen Ridsport. Det är inte så att vi vridit om armen på våra medlemmar och krävt att de ska rösta 14 gånger var – det är dags att en ryttare tar hem priset nu! “

Lotta Amnestål ser inga konstigheter i kampanjen:

“– Rolf-Göran Bengtsson är gud i min värld. Jag tror att alla ridsportsintresserade tycker att det är hur stort som helst att han nominerats, och att han plötsligt leder över Zlatan – det är ju otroligt roligt och det är dags för honom att vinna nu.”

Att “besegra” Zlatan är viktigt! Nu är väl inte Jerringpriset i sig något att bli exalterad över. Att få publicitet är naturligtvis viktigt. Det som borde diskuteras är vilka signaler det sänder ut när företrädare för förbunden agerar på detta sätt. Är det OK att ta till vilka medel som helst för att vinna så länge reglerna inte hindrar det? Vad är det nästa gång som ska vinnas till varje pris? Elchocker, barrering eller något annat? Det kanske är ett OS-guld som står på spel då!

Kvalitetsjämförelse - Certifiering

Kan man jämföra olika organisationer när det gäller kvalitetsarbete? Spelar det någon roll inom vilken bransch man är? Eller om man är "stor eller liten"?

I andra sammanhang har jag pekat på en rad olika ingredienser som är viktiga i ett kvalitetsarbete. Dessa ingredienser har varit, och är, lika viktiga för alla som systematiskt arbetar med kvalitetsfrågor.

Det som skiljer olika aktörer åt är vilken inriktning verksamheten har; offentlig eller privat, ideell eller kommersiell. Oavsett verksamhet kan kvalitetsarbetet bedrivas efter samma grundprinciper; processkartläggning, systematik, mätning och analys, för att nämna några delar.

Kvalitetstävling
SIQ, Institutet för Kvalitetsutveckling, är en organisation vars uppgift är att aktivt främja kvalitetsarbetet i Sverige. Bland många åtgärder som man sysslar med kan i detta sammanhang nämnas arbetet med Utmärkelsen Svensk Kvalitet (USK) som är en tävling där företag, organisationer och myndigheter kan tävla i kvalitet.

Olika branscher blir bedömda mot varandra och den som kommit längst i sitt kvalitetsarbete koras till segrare. Att erhålla detta prestigefulla pris är viktigt ur flera aspekter; internt, marknads- och verksamhetsmässigt.

Hur kan man då bedöma vitt skilda verksamheter och samtidigt säga att en är bättre än andra?

För att klara detta har man utarbetat klara kriterier för hur tävlingen går till vad som ska bedömas, samt utbildat examinatorer som helt objektivt värdera deltagarna utifrån givna kriterier.

Det är inte själva tävlingen som är det intressanta. Bara det att man väljer att vara med innebär att man tar steget in i ett fullfjädrat kvalitetsarbete. Det innebär att alla som deltar är vinnare. Man ökar drastiskt sin kompetens.

Kvalitetscertifiering
Inom idrotten skulle det vara en tillgång om man kunde peka på resultatet av sitt kvalitetsarbete. Detta behöver inte på något sätt ske i någon tävlingsform.
Det är viktigt att påpeka att det inte nödvändigtvis är de som når bäst sportsliga resultat som är de som bedriver den kvalitativt bästa verksamheten.

Däremot ökar chanserna för ett gott sportsligt resultat om man jobbar målinriktat med god kvalitet i verksamheten för ögonen.

Med utgångspunkt från ovan nämnda SIQ-verksamhet, och med modifieringar i kriterierna, skulle även idrotten kunna skapa ett tillförlitligt fora för kvalitetscertifiering.
Alla inser säkert fördelarna om man i kontakter med myndigheter, samarbetspartners, media, osv., skulle kunna peka på en garanterad, certifierad, kvalitetsnivå i sin verksamhet.

Idrotten har i sin natur en inneboende strävan efter att ständigt bli bättre. Idrotten börjar inte från noll. Ingen borde därför vara rädd för en diskussion kring certifieringsfrågor .

16 januari 2009

Stoppa matchen!

Såg precis sportnytt i TV. Där visades Malmö Redhawks senaste förlust upp.

Några minuter senare hörde jag Mikael Wiehe i Sydnytt. Han läste upp sin nya text till klassikern “Stoppa Matchen”.

Tanken som kom upp var – det är inte tennismatcher som ska stoppas i Malmö – det är Redhawks matcher!

Stolta pip

Skåneidrotten har lyckats engagerad den pensionerade journalisten Åke Stolt som krönikör till sin hemsida. Stolt var ju länge känd för sin integritet och välvässade penna. En penna som levererade ett giftigt men välformulerat ordflöde.

Döm om min förvåning när jag läser hans premiäralster. Om det är oträning eller felaktiga nedslag på tangentbordet vet jag inte, men helt plötsligt har han hänfallit till kvällstidningsjounalistik. Formuleringar som "sanslösa proportioner när nu denna makalösa chans uppenbarar sig att med idrottens hjälp få gratisskjuts i populistvagnen ut i medialjuset.", eller uttryck som "klantiga", "patetiska" och "damernas", tyder mer på förakt, lustfiering och brist på respekt för andras synpunkter.

När det gäller sakfrågan har jag samma uppfattning som Åke Stolt, vilket jag tidigare deklarerat i ett tidigare blogginlägg. Jag hoppas att den så tidigare uppskattade journalisten inte satt standarden för sina kommande krönikor!

Då dessa rader skrivs inom Staffanstorps kommuns gränser hoppas jag att det finns personer som vill lyssna på mina pip. (en travestering från Stolts krönika - "lyssna på pipen från Staffanstorp")

15 januari 2009

Tävlingshets

Undrar om man för någon debatt om tävlingshets i Japan?

135 miljoner = RF + SOK = sant

Kan pengar få idrottens 2 huvudorganisationer att samarbeta eller gå samman?

RF:s ordförande Karin Mattsson-Weijber uttalar sig idag om det positiva i att regeringen, via Svenska Spel, satsar 135 nya miljoner på en svensk elitsatsning.

Jag har tidigare skrivit om relationen RF och SOK. Beskedet om 135 miljoner är för elitidrotten viktigt. Men räcker det för att köpa SOK:s förtroende?

Förvisso är pengar löningen på mycket, men det är viktigare att förtroendekrisen mellan idrottsjättarna löses först. Sen kan man diskutera vad den nya pengarna kan användas till!

13 januari 2009

Henrik Larssons val

Vem har rätt att kritisera Henrik Larssons idrottskarriär? Varför har Henrik Larsson större ansvar än någon annan att bestämma, och ge besked, om vilken idrottssatsning han vill göra?

I olika media försöker nu vissa journalister skapa en “kritikerstorm” mot Henke för att han inte kan/vill lämna besked om sin idrottsframtid. Varför riktar sig inte “kritikerstormen” mot de klubbar, landslag och tränare som inte gör sina val och stänger dörren för Hanke.

Så länge dessa dörrar hålls öppna finns det ju ingen anledning för Henke att ta ställning!
Vad jag förstår har Henke inte på något sätt bett om någon särbehandling. Utan mycket tydligt redogjort för sin inställning till saker och ting.

Men det är ju klart – personer anställda för att producera tyckande blir frustrerade när någon inte bryr sig om vad dom tycker utan går sin egen väg.

Politisk bojkott

Ett antal politiker och debattörer vill att Davis Cup-matchen mot Israel i tennis den 6-8 mars ska bojkottas.

Det är väl klart att idrott och politik hör samman. Under åren finns det otaliga exempel på att länder använt idrottsutövare och idrottsevenemang som politiska marknadsföringsobjekt.

Man kan alltid tycka att någon måste gå först i opinionsbildningen. Det finns organisationer som bygger sin gemensamma värdegrund på just dessa drivkrafter. Idrottens drivkraft utgår inte från detta. Idrotten försöker att vara en helande och överbryggande kraft mellan olika uppfattningar. Detta uppfattas ibland som naivt och att sticka huvudet i sanden. Om inte diskussionen kring världens orättvisor förs inom idrottsrörelsen är det naivt och undflyende.
Men jag tycker att så länge den politiska sfären inte förordar och genomför en politisk och ekonomisk bojkott av “krigförande” länder så ska inte idrotten bojkotta idrottsutbyte med dessa länder.

7 januari 2009

Passande straff

På Svt-text kan vi läsa följande:

Kinesen Song Xingyu har stängts av ett år. Orsaken är att han gjorde "fingret" åt åskådarna vid en tävling i Julin. De anklagade honom för fusk i ett 10 000 m-lopp. Song beordras nu att meditera och bedriva självkritik under avstängningen.

Meditation och självkritik kanske kan vara det nya sättet att få busar att komma till rätta med sina regelöverträdelser. RF kan väl ta in det i sina bestämmelser?

Det spanska förbundet kanske skulle tillämpa det på dessa spelare!?

Bookmark and Share