31 augusti 2010

Val av löften

Det är förmodligen inte många som missat vad som händer den 19 september.
I media vräks det ut erbjudanden som den värsta mellandagsrea. Ministrar och oppositionspolitiker som många aldrig hört talas om uttalar sig lokalt, regionalt och nationellt om vad gott som ska hända om dom vinner valet.

Det som är den stora utmaningen för oss alla är att rätt värdera vad som är möjligt att genomföra och vad som bara är drömmar, valfläsk. Faran är att så många inte bryr sig mellan valen. och jag är inte säker på hur många som egentligen bryr inför valen heller.

De politiska maskinerna mobiliserar inte förrän några månader innan valdagen. Under 45 månader genomför dom (om dom har majoritet) så många obekväma (för dom som inte röstat på segrarna) som möjligt, för att sockra och fjäska under 3 månader.
Förlorarna ska utvärdera, hantera interna anklagelser och så småningom  mobilisera sina nyvunna krafter inför nästa kraftmätning.
Alla sidor skiter i den enskilde under den tiden! Kanske säger man annat i TV-intervjuerna, men den riktiga viljan är sällan där.

Vad som är viktigt för alla oss som jobbar i den ideella sektorn, där engagemang är en förutsättning för överlevnad, är att VERKLIGEN verka för att plantera det engagemanget till våra medlemmar. Skapa en medvetenhet och förståelse, att det engagemang som man lägger ner i sina föreningar, också måste användas för att vara delaktig i världen utanför föreningen. För verkligheten påverkar föreningen! För verkligheten påverkar medlemmarna i föreningen, deras vardag och fritid!

Så se till att medlemmarna går och röstar den 19 september. Försök få dom att förstå att det inte bara är att rösta som man alltid har gjort utan att verkligen förstå vad konsekvenserna blir om jag väljer det ena eller andra alternativet! Den förståelsen kanske skapar ett bättre liv för alla oss andra.

30 augusti 2010

En bra affär

Hur många tror att Edward Ofere kommer att lyckas i italienska Lecce? Inte jag i varje fall!

Detta måste vara en av Malmö FF:s bästa affärer genom åren – att få betalt för Ofere. Även om man inte kan bortse från att Ofere kämpa på så gott hans kapacitet räckt till med så har jag svårt att se att hans spelstil har i Serie A att göra. Förvisso verkar ju inte Lecce vara speciellt bra med tanke på hur seriepremiären gick, men teknik är ju inte Oferes kännetecken. Och det lär man ju behöva där.

Det enda jag kan se han har med sig som tillgång är hans opolerade spelstil. Armbågar och sulor som träffar motståndarna överallt på kroppen gör ju att motståndarna inte behöver filma så mycket som vanligt.

27 augusti 2010

Varför friidrott?

Jag har några funderingar runt friidrott, dess utövare och intressenter.

  • Hur kan man motivera sig att tränar i 9 månader och har en säsong som är 3 månader?
    Förvisso finns det inomhustävlingar/-mästerskap, men de flesta tycker det bara är ett substitut i väntan på utomhussäsongen. Och friidrottare på hög nivå tränar många gånger. Om de tränar hårt eller mycket är nog en fråga om tycke och smak.
    Nu är man ju ingen friidrottstränare förståss men jag har ju sett friidrottare som värmt upp en timme, sprungit några sprintlopp, för att sen jogga ner ytterligare en timme. Låt vara att tidsintervallerna är något schabloniserade. Men konstigt verkar det i alla fall.
    Nä, det märkliga är den korta säsongen.
  • Om man se ser till den svenska standarden så förstår jag egentligen ännu mindre att någon orkar hålla på. Under den hype som rått under några år har det varit 4 – 5 st. som haft all internationell framgång. När nu Kajs B, Christian O, Stefan H och Carolina K inte längre är några världsstjärnor längre (åtminstone inte självklara längre) är det tunt. Tittar man på resultaten i senaste SM måste man bli beklämd. Inte ett resultat så långt ögat kan skåda som är i närheten av dåligt internationell nivå.
    Förvisso tycker jag det är OK (och bra) med korpidrott, men att kalla det elit är et skämt. I dagen Sportnytt i SvT intervjuade man en “poängmaskin” inför den stundande finnkampen. En 30-årig “tant” (hennes egna ord) som för sex månader sedan inte trodde hon skulle idrotta mer. Kul, men beklämmande.
  • Finnkampen! Jag bara säger det – finnkampen. En gång var det kul, men nu? SvT försöker blåsa upp det till något stort – Det finns landskamper – och så finns det – Finnkampen (enligt SvT:s trailer). Men hallå – lägg ner eller sänd det på SvTPlay. Det måste vara en sak för Sverker Olofsson – öppna locket på tunnan och lägg ner eländet. Fast jag förstår ju Friidrottsförbundet, läggs finnkampen ner är det slut med friidrotten i Sverige. Och det är kanske synd för det var visst några ungdomar som hävdade sig i ungdoms-OS/-VM. Friidrott är ju kul att titta på när det är duktiga kombattanter som möts. Synd att ingen är svensk.

24 augusti 2010

Klubblojalitet – en generationsfråga

Vilka krav ska man ställa på de ledare som på olika sätt är verksamma i föreningarna. Är det rättvist att ställa samma krav på dagens generation som man gjorde på deras föräldrar, dvs. 20 – 30 år tillbaka?

Jag märker av denna frågeställning på olika sätt i mina olika föreningskontakter. Jag märker det i min egen förening. Visst har olika generationer olika språkvanor och referenser och visst ska förhållningssätt i föreningen vara kommunicerade. Men ändå blir det fel ibland.

När det blir fel vad gör man då? Och vad det egentligen som är fel. Vem gör den bedömningen? “Förr” klagade man på tränaren, uttagningar,i kompisgänget där ingen annan hörde. Ibland kom det fram till berörd ledare, oftast inte.
Idag bloggar man, är på Facebook eller något annat digitalt media, där allt plötsligt blir lättillgängligt för alla.

Om man skriver följande på sin blogg om hur man ser på några olika saker i relation till sin förening, hur hanteras detta?

”god morgon

jag skriver mer senare idag, när allt är lugnt och jag har gjort allt. ska iväg på möte nu, ………., vet inte om jag måste gå på någon jävla kick-off också!
vi hörs. puss!”

och efter mötet

“varit på det förbaskade mötet nu.. som btw sög och var allmänt irriterade. sedan cyklade jag hem i verkligen ösregn, ……………”

och fortsätter dagen efter

”jag vet något som jag vill ska sätta igång på allvar, …..…som tränare för småglin. det står dollarstreck i mina ögon! ”

Självklart (?) måste detta tas upp och diskuteras. Självklart (?) borde detta gjorts tidigare. Men hur ofta och tillräckligt görs detta? Alldeles för sällan tycker jag.
Vi rusar fram i vår strävan efter att förverkliga våra egna och andras drömmar så fort att vi glömmer något av det viktigaste den ideella rörelsen har att göra – att föra goda samtal vidare till kommande generationer. I stället för att allt för tidigt börja fokusera på sportsliga framgångar måste vi säkerställa att de grundläggande värderingarna kommuniceras. För visst måste man beivra ovanstående förhållningssätt, men inte förrän vi är säkra på att vi gett rätt signaler till dom som ska ta ansvar i den operativa verksamheten.

3 augusti 2010

Obegåvat - begåvat

Att göra mål och dra av sig tröjan av glädje kan (kanske) vara förståligt. Men att göra det när man vet att man får en varning för det är obegåvat. Att dessutom göra det när man vet att det leder till en avstängning är …. ja, jag vet inte vad jag ska kalla det.
Men det var precis vad Mattias Adelstam, Trelleborgs FF, gjorde i matchen mot Halmstads BK. Att man som spelare kan bete sig så tycker jag tyder på bristande omdöme. Att bli glad är en sak, men ett mål i Allsvenskan har inte de dimensionerna att man kan bortse från konsekvenserna tilltaget kan få för laget i kommande match. Trelleborg behöver alla spelare som kan avgöra matcher. Mattias Adelstam är en sådan.

Så är det då fler som insett Bojan Djordic och Martin Mutumbas storhet som fotbollsspelare! Att dom inte var så stora stjärnor som dom själv trodde i AIK var vi många som insåg. Men att det nu även bekräftats av deras nya klubb, ungerska Videoton, hade man kanske inte trott. Det är ju inte så länge sedan de flyttade ner till Ungern. Men kanske beror det inte på deras fotbollskunskaper att de inte får plats. Det är kanske dags att de inser att attityd och inställning är en del av en fotbollsspelares storhet.

2 augusti 2010

3 månader

3 månader sedan senaste inlägget! Det är ett bra tag i en bloggvärd som bygger på kontinuitet och uppdatering för att behålla läsare. Så vi får väl se vad och vilka som finns kvar.

Under dessa tre månader har mycket fokus lagts på mitt uppdrag som ordförande i simklubben Triton. Sedan jag blev vald vid årsmötet i mars har det hänt en hel del. Framöver kommer jag nog att använda en hel del av de erfarenheterna i mina blogginlägg.

Simning är egentligen inte en helt ny värld för mig - mellansonen vann ett ungdoms-SM för drygt 10 år sedan, jag satt ett år i simklubbens Sydsims styrelse, simningen är en stor sport i Sverige – men det har ändå poppat upp en hel del tankar runt simningen och dess förutsättningar under våren/sommaren. Som alltid är det mer som förenar än som skiljer Triton från andra idrottsföreningar. Annars är ju det vanligaste i föreningslivet att man tror man är ensam om sina problem, men så är det inte.

Dock är det för mig spännande att “konfronteras” med en individuell idrott till skillnad från fotbollen där jag är fostrad. Men att kombinera individ och grupp gäller ju i all verksamhet så därför ser  jag med tillförsikt fram emot lagbyggandet i Triton. Det kuliga är att det finns en väldigt god grund att bygga vidare på.

Bookmark and Share