Bragdguldet 2010 klart

Lag Anette Norberg måste få SvD:s bragdguld 2010. OK de tillhörde favoriterna inför OS men på det sätt som guldet bärgades på kan jag inte se något som skulle kunna konkurrera!

Att ligga under med 6 – 4 när 2 stenar av den 10 omgången återstår UTAN att ha någon egen sten inne i boet och ändå kunna utjämna och få till stånd en skiljeomgång är oerhört starkt. Det handlar inte bara om att Kanade skulle missa – man (= Anette Norberg) skulle dessutom lägga dit sina egna. Och då hör det till saken att Kanada spelat väldigt bra i slutet av matchen och hade 3 stenar i boet.

När man sedan i skiljeomgången, där Kanada hade sista sten, är iskalla in i det sista och egentligen bara har en chans, den sista stenen, att skapa poängmöjlighet så darrar man (=återigen denna Norberg) inte på manschetten. Men det gjorde Kanadas sista spelare. Och guldet var klart.

Jag har förvisso aldrig spelat curling själv men jag inser att det måste vara oerhört svårt att på ett isunderlag styra en 20 kg tung sten dit man vill. Det måste vara svårt även om det inte står ett OS-guld på spel!

Dessutom var det en oerhört välspelad match där båda lagen var mycket jämna och skickliga.

Nä, nu får till och med Petra Majdic stryka på foten! Bragdguldet går till Lag Anette Norberg!

SvD DN Expressen SDS SkD YA

Var går gränsen?

Att kommentera idrott i direktsändning är inte världen lättaste. Att hitta rätt ord eller formulering mitt i en spännande match eller tävling kräver stor skicklighet. Kommentatorn ska inte bara förmedla det som sker utan också visa engagemang och känslor. Det stora flertalet är oerhört duktiga och har en känsla för ordet.
Deras skicklighet blir ännu tydligare när man lyssnar (eller ibland när man försöker låta bli) på bisittarna/experterna.  Att det i “stridens hetta” ibland blir fel tycker jag man måste ha förståelse för.

Det som nu aktualiserats är ett antal kommentarer som skett i andras sammanhang än under livesändningarna. Där man inte kan skylla på att det går fort eller att det är ett avgörande moment. Vilka krav ska man kunna ställa på formuleringar och uttryck? Minst 2 fall har jag sett i media som ska gå till DO (Diskrimineringsombudsmannen). Det är dels Niclas Widegårds kritik av Damkronorna, dels Jacob Hårds och Katarina Hullings kommentering i samband med OS-invigningen.

I Widegårds fall är det en mamma till en av spelarna som är illa berörd av Widegårds omdömen om Damkronornas insats.
Gränsdragningen mellan tydliga negativa omdömen om prestationer och nedsättande dito om individuella spelare är i vissa fall hårfin. Här är det personliga uttryckssättet en del i den bedömning som man måste väga in i tolkningen. Det uppfattas olika om Wikegård eller Lasse Lagebäck säger samma sak. Jag har därför svårt att se att Widegårds ibland övertydliga uttalanden skulle kunna leda till att DO fäller honom.

I Hårds/Hullings fall är det olika formuleringar om deltagare/länder som är det som upprör. Här kan man ha olika uppfattning om vad de egentligen menar. Orden i sig själva kan vara “fällbara” men frågan är om sammanhanget “rättfärdigar” uttalandena. Jag kan tänka mig att DO kan uttala sig om det olämpliga i ordvalen. Eftersom det tydligen också är anmält till granskningsnämnden kan det mycket väl bli ett fällande utslag där.

Ovanstående exempel visar på värdet av att bli medveten om sitt uttryckssätt i olika sammanhang. Inom idrotten finns ett stort engagemang som måste få frodas. Dock inte på bekostnad av respekten för individer och företeelser.

YA

Tre Kronor – inte Sverige

Så har då åter ett “misslyckande” i OS ägt rum – det före detta   folkkära Tre Kronor har förlorat sin kvartsfinal mot Slovakien.

Med tanke på förhandsspekulationerna, kritiken mot Bengt-Åke Gustavssons trupputtagning och ett antal spelares skadeläge är det väl inte så förvånande.

Nu såg jag inte matchen – att gå upp kl 06.00 för att titta på en kvartsfinal mot Slovakien, den tiden och det intresset är sedan länge borta. Och om man läser medias rapportering är jag glad att jag sov vidare.

Men i vissa media sätts det rubriker som är väldigt knepiga. Enligt dessa rubriker får Sverige inte längre vara med i OS! För Sverige är utslaget. Jag trodde att det var ishockeylaget som var utslaget. Men det hade väl inte varit lika dramatiskt!

Södergrens grej

Många gånger har man suttit och svurit över Anders Södergrens prestationer i skidspåret. Många gånger har han varit ära men aldrig räckt till. Därför gläds man verkligen för hans skull över stafettguldet i Vancouver.

När Södergren till och med spurtar i från sina medtävlare inför växlingen undrar man vad som hänt. Han är väl inte dopad? Tur han inte är ryss för då hade väl alla spekulerat om detta.

Nä, eftersom vi svenskar inte dopar oss kan vi glädjas åt denna sympatiska idrottare som aldrig givit upp drömmen om framgång.

---------------------------------------------------------------------- Sloveniens mat

Anja Pärson vs Petra Majdic

Att bli trea i OS förtjänar alltid respekt. Även om jag inte tillhör Anja Pärsons fans får man erkänna att prestationen var bra. Även om det var i en “konstruerad” gren. Att lägga samman resultaten i de 2 ytterlighetsgrenarna, slalom och störtlopp, kanske har sin finess men om det handlar om att kora den komplette alpine skidåkaren borde man väl summera ihop några grenar till.
Att hylla Anja för att hon tar bronset efter ett fall dagen innan är jag tveksam till. Visst hon flög 60 meter och blev rejält mörbultad. Med den rutin Anja besitter har hon förvärvat ett förhållningssätt till sin idrottsutövning där just smärta, fall och krascher ingår som en “naturlig” del. Det är beundransvärt men ingen bragd. Just själva begreppet bragd är medialt oerhört överexploaterat.

Om man ska sätta Anjas “bragd” i förhållande till något annat som inträffade samma dag som Anjas fall så är det Petra Majdics fall vid uppvärmningen inför sprintloppet.
I en kurva glider Majdic av banan och ner i en ravin/ett hål vid sidan av banan. Enligt uppgift renderar fallet Majdic 4 eller 5 brutna revben!

Trots detta kvalificerar hon sig till kvartsfinal i sprintloppet. Därefter tar hon sig vidare till semifinal och sedan till final. I finalen kämpar hon sedan ner Anna Olsson på upploppet och tar bronsmedaljen. Med 4 brutna revben! Jag vet inte om denna dumdristighet eller hänsynslöshet mot sig själv ska kallas bragd men i jämförelse med Anja håller jag Majdics prestation högre.

Vad man kan konstatera i båda fallen är att människans förmåga att uthärda smärta (fysisk och psykisk) är betydligt större än vad den “vanliga” tror. Gränserna för vad man kan uthärda ligger längre bort. Med rätt träning, även i vardagens besvärligheter, kan alla tänja sina gränser. Om det görs får vi nog se många riktiga bragder!

SkD YA HD DN DN 2

Motivationens roll

– Det är ingen speciellt rolig hall. Oftast är det lite folk på läktarna. Det känns segt att spela här helt enkelt.

Orden är H43:s tränare Pelle Källs efter förlustmatchen mot Redbergslid i Lisebergshallen.

Lagets centralfigur Tomas Axnér spär på med

– Jag har inget bra svar på varför det är svårt att vinna här. Men helt klart är att det är ingen sexig handbollsarena.

Jag tror inte att en idrottspsykolog skulle ha svårt att sätta fingret på åtminstone en sak som kraftigt medverkade till H43:s förlust. Om man som ledare och spelare har med sig den inställning som både Käll och Axnér förmedlar ligger man under redan innan matchstart.

Jag förvånas varje gång jag läser eller hör liknande uttalande att man inte inser vilket underläge man hamnar i. Både Käll och Axnér (och “alla” andra) inser naturligtvis det felaktiga att ha denna inställning. Ändå är det så svårt att frigöra sig från det. Förvisso ska man inte bortse från att man i efterhand använder sig av ovanstående uttalande som bortförklaring till förluster. Enligt  Sydsvenskan har Axnér inte vunnit på 12 försök i Lisebergshallen så behovet av bortrationaliseringar är nog stort.

Nu kan inte alla lag ha samma självförtroende som exempelvis Barcelona där tron på den egna förmågan alltid innebär tron på seger i varje match. Men fler ledare/spelare/lag borde utgå tron på möjliga förändringar och undanröjandet av de hinder man själv kan styra. Den egna hjärnan är tyvärr alltför understimulerad i dessa sammanhang.

SkD

Beskattning av föreningar

Nu har diskussionen av (eventuellt) kommande beskattningsändringar för den ideella sektorn nått riksdagen. Vänsterpartisten Marie Engström har ställt en fråga (interpellation) till finansminister Anders Borg. Här nedan ser Du frågan i sin helhet.

Interpellation den 15 februari

2009/10:250 Beskattning av föreningar

av Marie Engström (v)

till finansminister Anders Borg (m)

Nyligen har två utredningar presenterats som berör beskattning av föreningar. Det har skapat oro inom föreningsvärlden, inte minst inom idrottsrörelsen. Om utredningsförslagen skulle bli verklighet innebär det, i vissa fall, skärpningar både vad gäller uttag av mervärdesskatt och inkomstskatt.

Många föreningar befarar att en sådan förändring skulle kunna leda till försämrad ekonomi och att man riskerar en minskning av verksamheten, exempelvis idrottsaktiviteter. Man kan också bli tvungen att höja medlemsavgifter eller på annat sätt ta in mer pengar från medlemmar och utövare. Föreningskassörers arbetsuppgifter skulle också komma att bli mer omfattande. Eftersom många föreningar bygger på ideellt arbete blir det naturligtvis extra påfrestande.

Av skälen ovan finns det anledning att redan nu ta en diskussion om utredningarnas förslag om förändrade skatteregler som berör föreningar.

Mot bakgrund av det vill jag fråga finansminister Anders Borg:

1. Vilka åtgärder kommer finansministern att vidta med anledning av utredningsförslagen?

2. Vilka åtgärder kommer finansministern att vidta för att skapa trygga och förutsägbara regler för att skapa stabila förutsättningar för föreningslivet?

Senast den 8 mars ska Anders Borg lämna sitt svar. Svaret kommer Du att hitta här.

Ålderssynförändring

Inom idrotten är åldersbegreppet centralt. De flesta idrotter har lag- och klassindelningar som bygger på åldersbegreppet så det är inget kontroversiellt i de aktivas led. Visst diskuterar man åldern när det gäller hur ungdomars ska matchas eller när det är dags för de “gamla” att lägga av.

Åldersdiskussionen blir emellertid kontroversiell när man diskuterar förtroendevalda inom idrotten. Eftersom ingen egentligen tycker att man för gamma ä det inte många som vill stiga tillbaka på grund av åldern. Samtidigt pratas det väldigt ofta om att de unga inte har en chans att slå sig in i de beslutande församlingarna på grund av (oftast) gubbarna som sitter “hur länge som helst”.
Personligen har jag aldrig haft några problem i min syn på de äldre – så länge de som suttit där varit tillräckligt kompetenta. Och så tycker jag det borde vara, generellt sett. Men det förutsätter att man har en väl fungerande valberedning i organisationen. En process där det diskuteras och värderas vad som är det bästa för organisationen. Där man inte låter någon sitta kvar bara för att vederbörande själv vill.
Nu vet vi att det tyvärr ofta fungerar mindre bra. Inte bara för att man (i vissa organisationer) har et litet urval, utan för att man alltför sällan har modet att säga till någon att vederbörande inte förslås till omval. Oftast är det lättare att komma in i en styrelse än att komma därifrån!

När jag jobbade inom fotbollen fanns det en praxis att man inte fick sitta i förbundet styrelse efter det man fyllt 70 år. I vissa fall kunde väl någon tycka på men på det stora hela var det accepterat. I Skåne innebar det i varje fall att man med lite ojämna mellanrum kunde få in nya ledamöter. Samma gällde Svenska FF.

Om man nu inte har modet att (från valberedningarna) kritiskt granska de förtroendevalda så borde de som suttit länge ställa sig frågan vilket som är bäst för organisationen – att ställa upp för ytterligare en period eller att träda tillbaka till förmån för någon med nytt synsätt. Man måste fundera över vem som tjänar mest på att man stannar något år till. Många är det som (likt tränare) suttit en “match” för mycket! Som förtroendevald har man sällan någon tränare/coach som utvecklaren eller som finns där som ärligt bollplank. Det är därför inte enkelt på toppen.

Uppstarten startad

Med endast 1 månad kvar till den Allsvenska seriepremiären börjar uppladdningen på allvar. Lagen är ute på diverse turneringar och läger för att bygga upp tävlingsformen. På hemmaplan börjar säkerhetsuppladdningen i klubbar och bland supportrar

Djurgården som fotbollsmässigt fick ett positivt avslut genom det lyckade kvalet mot Assyriska men som samtidigt fick ett tufft straff från Fotbollförbundet, ska nu försöka hindra vissa av sina supportrar att ställa till besvär.

”Det är nog nu. Vi måste handla” skriver ordföranden Tommy Jacobson på dif.se. Jacobson och hans styrelsekollegor avser inte att tolerera att några få ställer till det för den stora massan. det talas om nykterhetskontroll, kameraövervakning, ID-kontroller o dyl. Tyvärr har olika sådana här “paket” misslyckats tidigare. Sannolikheten att det ska lyckas denna gång är kanske inte större. Samtidigt kan föreningarna inte låta bli att försöka. Att lämna över initiativet till de få blir än mer ödesdigert. Svensk fotboll står inför en av sina viktigaste säsonger på länge. Efter ett missat VM, en fjolårssäsong med flera incidenter och en publiknivå som ingen är nöjd med, måste fotbollen i år visa att man kan börja vända trenden. Även om jag vet att många föreningsledare tycker att man försöker prata med bråkstakarna så är jag inte säker på att det görs i en konstruktiv anda. “Felet” är säkerligen allas ansvar. Vi vet ju från andras sammanhang att det inte är ens fel när två träter. Förhoppningen är att Jacobsons Djurgården hittar fram till samtliga sina supportrar så att man kan visa vägen för de andra som har liknande förhållanden. Även om man som skåning gärna ser att fotbollens huvudstad finns här nere så kan man i detta sammanhang inte komma i från att dessa problem har sitt huvudsakliga säte i Stockholm. Skulle Stockholmsklubbarna kunna visa övriga fotbollssverige att det går att älska sitt lag, respektera motståndarna och deras supportrar så vill jag nominera dessa till SvD Bragdguld!

 

Sluta på topp

När ska en framgångsrik ledare avsluta sitt uppdrag och gå vidare i karriären?

Tommy Svensson, Lasse Lagerbäck och Bengt Johansson gjorde kanske alla ett mästerskap (eller kval) för mycket. Alla tre kommer att bli ihågkomna för sitt positiva ledarskap i olika mästerskap. Ändå avslutades deras landslagsuppdrag med ifrågasättanden.

I dagarna har Niklas Harris, LUGI:s damhandbollslags tränare sedan 5 år, fått beskedet att hans kontrakt inte kommer att förnyas. Det tidsmässigt överenskomna tränaruppdraget är slut. Styrelsen har gjort bedömningen att en ny tränare ska tillträda inför nästa säsong. Niklas Harris vill enligt media gärna fortsätta för att, som han själv tycker, skörda frukterna av sitt arbete.

Harris inställning är naturligtvis förståelig och tyder på ett engagemang som förmodligen är en del i den framgång laget uppnått under hans ledning. Men utan att veta vad framtiden kommer att bära med sig för LUGI:s damer, tycker jag det är riktigt agerat av styrelsen att ta beslutet att inte förlänga Harris kontrakt. Styrelsen har det övergripande ansvaret för föreningens verksamhet och måste kunna se förbi kortsiktiga personliga kopplingar. Om den nye tränaren, Dragan Briljevic, är rätt person för uppdraget vet inte jag. Förhoppningsvis är styrelsen bättre insatt i det.

Niklas Harris kommer nu att bli ihågkommen som den som förde LUGI:s damer upp i damsenioreliten och inte den som stannade en säsong för länge.

Idrottslig ankdamm

Begreppet ankdamm används ju i lite olika sammanhang. Om man letar i Wikipedia får man fram att det kan betyda “en benämning på en efterbliven eller stillastående miljö”.

Många delar inom idrotten har ibland en tendens att bli en ankdamm. Man tror att den egna världen är den enda riktiga, att allt utanför förbundet, föreningen, laget eller min egen zon, är konstigt, fel eller ointressant.

Jag har inga ambitioner att här analysera varje del av den idrottsliga sfären utan vill bara göra några reflektioner på individnivå, på organisationsledarnivå.

Förtroendevalda har ett delegerat stort ansvar för hur deras organisation sköts och utvecklas. Man får sina mandat av medlemmarna och ska förvalta och ta till vara deras intressen. Svårigheten att rekrytera förtroendevalda inser alla de som suttit (eller sitter) i valberedningarna. Svårigheten att rekrytera rätt personer till olika positioner är än svårare. Många gånger är man glas om man får någon som överhuvudtaget är intresserad av styrelsearbete och som inte bara gör det för “att ingen annan vill”.

Om man nu lyckas rekrytera personer till föreningens beslutande organ dyker nästa svårighet upp. Vilka vyer och preferenser har ledamöterna? Vilken insikt har de i ideellt ledarskap? En del har kanske civila jobb eller utbildningar vars innehåll kan bli ett stöd för deras uppgift. Dessa utbildningar har sällan innehåll som stödjer det ideella ledarskapet som till många delar skiljer sig från den "yrkesmässiga världen. De allra flesta som rekryteras in till förtroendevalda uppdrag har ingen som helst utbildning i att leda en förening eller förbund. Den största drivkraften (och som definitivt ska finnas där) är det engagemang för föreningen, idrotten, som gjort att man engagerat sig från början.

Med detta som bakgrund leds sedan verksamheten. Ytterst sällan med en planering och kreativitet som krävs i det dynamiska samhället. Väldigt ofta med en grund i den egna sfären av idrottsliga, yrkesmässiga eller egensinniga erfarenheter. Väldigt ofta begränsade erfarenheter som delas med andra likasinnade i ledningen. “Vi gör som vi är vana vid” är ett rättesnöre som man förstår men som inte borde vara det rådande. Den egna miljön blir lätt stillastående och efterbliven (i detta sammanhang – man sackar efter). Man uppfyller kriteriet för ankdammsdefinitionen.

Många förstår förnuftsmässigt att man måste se utanför den egna verksamheten för att utvecklas men de flesta orkar inte med det. Den ideelle organisationsledaren har händerna fulla med att sköta den löpande verksamheten, att leva upp till alla krav och förväntningar som de oengagerade engagerade medlemmarna ställer. Man orkar inte lyfta blicken ut över horisonten. Man håller sig till det trygga, det vi alltid har gjort. Staketet runt ankdammen växer och blir till sist oöverstigligt. Konsekvenserna blir väldigt ofta en stagnerande verksamhet där försvarsmekanismen leder till att det blir alla andras fel och inte vårt eget.

Det är symptomatiskt att endast 400 av 1 400 ungdomsföreningar i Skåne har utbildningsaktiviteter i samråd med SISU Idrottsutbildarna. Den skånska idrottens utmaning ligger i att gå utanför den väg som lett fram till dagens resultat och nå de 1 000 ungdomsföreningar man inte har någon (utbildnings-)relation till i dag. Samtidigt måste man ifrågasätta det innehåll som lett fram till dagens situation.

Brott och straff

Problematiken med idrottsutövare som begår brott av olika slag aktualiseras åter igen. Dels är det en 19-årig innebandyspelare som döms till för en misshandel, dels en 21-årig fotbollsspelare som erkänt väpnat rån. Innebandyspelaren har blivit svensk mästare och fotbollsspelaren spelat 15 landskamper i pojk- och juniorlandslag.

Faller detta tillbaka på idrotten på något sätt? Har idrotten något större ansvar än någon annan att medverka till en rehabilitering? Vilka resurser har idrotten att förebygga och rehabilitera?

Självklart kan man inte värdera vilket “förarbete” de drabbade spelarnas klubbar gjort. Men generellt sätt är de flesta idrottsföreningar teoretiskt villiga att ta på sig ansvar för sina aktiva. Viljan finns enligt min mening hos de flesta. Framförallt på resan till eliten, sen kan det variera. Problemet är resurserna inte alltid finns där.

Riksidrottsförbundet får stora resurser inom ramen för Idrottslyftet. Resurser som man genom olika prioriteringar styr till olika områden. Utifrån ett samhällsperspektiv skulle kanske dessa pengar kanaliseras till de områden där ovanstående händelser bäst skulle kunna förebyggas.
Den statliga miljarden kanske inte behövde gå till skolsamverkan, ledarförsörjning och liknande utan i stället till rena sociala insatser med idrotten som motor. Och då med långsiktighet framför kortsiktiga duttande som ofta utmärker “satsningar” inom idrotten.

Det viktigaste är kanske inte att få fler utövare utan att se till att de utövare man har utvecklas till harmoniska individer. Till skillnad från de två ovanstående.

Föreningspresentation – Värpinge IF

Under rubriken “Föreningspresentation” kommer jag med jämna mellanrum presentera olika föreningar och förbund.

När bildades klubben?
22/9-2005

Vilka idrotter sysslar föreningen
med idag?
Vi är anslutna till Svenska Gymnastikförbundet och Svenska Basketbollförbundet

Har man haft andra idrotter i föreningen?
Vi är en prova på förening där våra medlemmar slussas ut i föreningslivet genom att hos oss få man testa olika sporter var tredje vecka (ca 5-7 per termin)

Hur många medlemmar har föreningen idag?
Cirka 100 i Värpinge IF

Vad är det mest positiva som hänt föreningen det senaste året?
Att vi lyckats få igång ”systerklubbar” med samma koncept på två ställen i Lund. St Hans IF, Sandbybygdens IF

Vilken är föreningens största utmaning idag?
Att vi vill exportera konceptet utanför kommungränsen..

Vilka är de tre största önskemålen det kommande året?
1) Mer projektmedel så att vi kan ges möjligheter att nå ut.
2) Lyckas utöka vår sommarverksamhet
3) Integrera de med funktionshinder ännu mer.

Hur ser förutsättningarna ut om 10 år för föreningen?
Då är prova på verksamheten en egen ”idrott” inom RF och vi finns i samtliga kommuner i Skåne.

Något annat Du vill berätta om föreningen?
Vi har haft över 50 föreningar på plats och utan dem hade det inte varit möjligt att få till en så bred verksamhet som vi har. Totalt har över 500 deltagare varit med under det tre åren vi varit igång.

Föreningens hemsida?
www.varpingeif.se

Uppgiftslämnare
Ordförande Bertil Raalas

------------------------------------------

Vill Din förening eller Ditt förbund bli presenterade? Klicka här.

Tidigare presenterade föreningar
IFK Malmö FK

Idrott och skatter

Skatteverket ger ut olika foldrar som berör idrottsrörelsen. Nedan ser Du några. Om Du inte får den på annat sätt kan Du hämta hem den via nedanstående länkar. Text och länkar är hämtade från Skatteverkets hemsida.

SKV 456 – Klara färdiga gå!

Utgåva 3, utgiven i februari 2010. Antal sidor, 8.
I den här broschyren kan du läsa om hur man startar en idrottsförening och vad som händer de två första åren.

Ladda ner utgåva (578 kB)

SKV 468 – Särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister, idrottsmän m.fl.

Foldern informerar om de skatteregler som gäller för artister m.fl., som är bosatta utanför Sverige samt om skattskyldighet, skattepliktig inkomst samt redovisning och betalning av skatt. Foldern innehåller även information på engelska.
Ladda ner utgåva

SKV 500 – Reklamskatt

Utgåva 12, utgiven i februari 2008. Antal sidor, 8
Denna broschyr sammanfattar lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam (RSL) i dess lydelse per den 1 januari 2007.
Ladda ner utgåva

 

SKV 324 – Skatteregler för ideella föreningar och stiftelser
Utgåva 16
Broschyren informerar bl.a. om de regler som gäller för ideella föreningars och stiftelsers skatt- och deklarationsskyldighet avseende inkomstskatt och moms m.m.
Ladda ner utgåva

Information

Informationsträffar

Skatteverket har särskilda informationsträffar för ideella föreningar. Se efter om det finns inplanerade datum i din region.

Informationsträffar

30 inte 20

Mjällby AIF kommer att bli intressant nykomling i Allsvenskan. Man kommer att sättas på många prov. Ett sådant prov är definitivt värvningen av Tobias Grahn.

– Jag är 29 år men känner mig som en 20-åring i benen, säger han. (AB)

Att Tobias Grahn är en duktig fotbollsspelare har han stundtals visat på plan. Tyvärr blir det emellertid lite mycket ego både på och utanför fotbollsplanen.
För en del talanger är det tyvärr den egna personligheten och bristen på riktiga rådgivare och förebilder som sätter stopp för en lysande karriär.

Tank om Tobias kunde ha känt sig som 30 både i huvudet och i benen. Då hade kanske karriären lett honom någon annanstans. För de fotbollsmässiga kunskaperna för att nå långt finns där. Låt oss hoppas för Mjällbys och Tobias skull att hemkomsten till Blekingeluften innebär en trygghet som ger avryck på fotbollsplanen. Dom skulle behöva det båda två.

SDS Kristianstadsbladet Sydöstran

Lojalitetens pris

Ett problem man ställs inför som bloggare är att var gränserna ska gå när man bloggar.

Generellt sätt försöker jag att hålla mina inlägg/synpunkter så generella som möjligt. Förhoppningen är att de på olika sätt ska vara läsbara utan att någon ska känna sig (alltför) påhoppad/avslöjad. Jag tror att jag lyckats med det ganska bra så här långt.

Men ibland vill man skriva något som är relevant och allmängiltigt men som också kan tas “personligt” av individ eller organisation. Och det är här som ens egna lojaliteter sätts på prov.
Av olika skäl är man mer knuten eller beroende eller nära vissa företeelser än andra. Det kan vara personliga relationer, organisatorisk förankring eller andra känslor som påverkar.

Den gamle Sydsvenskanjournalisten Åke Stolt gjorde alltid en grej av att han inte var knuten till någon/något som han skrev om. Just för att kritiskt kunna granska allt och alla. Även om jag inte ställer upp på devisen förstår jag hur Stolt tänkte. Nu är det ju inte så att någon är 100-procentigt objektiv, men det gav en legitimitet till Sydsvenskans (eller åtminstone Stolts)sätt att skriva om allt och alla.

I mitt bloggande brottas jag med mina lojaliteter men när jag nu åter börjar blogga igen ska jag försöka bearbeta de hinder jag känt fram till nu. Det mesta tjänar ju ändå på att belysas även om det inte alltid uppskattas för stunden. Tyvärr har vi en tendens att sopa saker och ting under mattan inom idrotten (och naturligtvis på andra ställen också). Vi måste våga ta upp, och emot, saker som kan vara jobbiga i ett inledande skede. Så länge det inte finns dolda agendor och ont uppsåt måste vi ge utrymme i våra organisationer, relationer och lag för kritiskt granskande. Ska vi utvecklas måste vi ifrågasätta det vi gör i dag. Detta måste inte per automatik innebära att vi ska förändra allt vi granskar. Men har vi tittat på det ur olika synvinklar vet vi i varje fall att vi inte gör “som vi alltid gjort” utan eftertanke.