Ändå sitter man där och blir berörd.
Ceremonin var välgörande befriad från religiösa förtecken. Mannen som ledde stunden var inte ens präst. Inte ett ord om Gud, himmelrike och liknande. Musiken som spelades var av Eric Clapton, Dire Strait och Bob Dylan. Personligt relaterade låtar/artister som kusinen gillat.
Förutom kusinens familj var vänner från när och fjärran med på minnesstunden. Det känslomässiga tillståndet som exponerades hos de närvarande varierade mellan djup förtvivlan och kontrollerad sinnesstämning.
Vad är det då som gör att man blir berörd i sådana stunder?
För egen del blir det ett par saker som poppar upp.
Att se andra människor blotta sina innersta känslor påverkar de flesta. Vi är inte vana att se ohämmad gråt och förtvivlan hos vuxna människor. I "bästa fall" är det när favoritlaget vinner/förlorar, när man ser en romantisk/tragisk film på TV eller ett underbarn sjunger en klassiker på Youtub som man blir berörd.
Den personliga touchen med musik som dels den bortgångne gillat, dels är tillräckligt sentimental (har ännu inte hört så många rock-/hårdrockslåtar på denna typen av stunder) påverkar naturligtvis stämningsläget. Skillnaden mot psalmer som man inte har någon personlig relation till är milsvid.
Den tredje faktorn som dök upp i mitt funderande är den personliga insikten om att man själv kommer att ligga där i kistan förr eller senare. Och jag tror det är den största anledningen till all den sorg som alla ger uttryck för på sitt eget sätt. För även om vi saknar den som gått bort så blir den egna sårbarheten det som, medvetet eller omedvetet, påverkar oss mest.
Och är väl OK att vi blir påminda om att livet är en kort stund i helheten som vi måste se tilll att göra det bästa av. Att vi sedan som människor inte alltid okar med att göra det hör liksom också till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar